En Månad Kvar, Detta Firades…

… med ett möte med prästen!

GUD (väl valt ord i detta sammanhang) va overkligt det kändes att stå famme i kyrkan och diskutera vigseln med prästen.
Jag lärde mig massor, och då menar jag verkligen massor av hur en vigsel går till. Tydligen så lever jag med illussionen av att en vigsel är som en Hollywood- film.

Min bild av vigsel är att Mini och Raffe står framme vid altaret. Tärnorna tassar in och går fram och ställer sig där framme (på motsatt sida om Mini). Slutligen börjar musiken och då kommer pappa och jag in. Pappa lämpar av mig framme hos Mini (överlämnar är kanske bättre ord) och sedan börjar själva vigseln.

Icke, så går det inte till vid svensk vigsel. Brudgummen och bruden går in tillsammans. Detta är tydligen för att visa att “vi är två vuxna självständiga människor som väljer att gifta oss”.

Prästen menade att det var gammal kvinnosyn att pappa skulle överlämna mig för då var det som att han ägde mig och att Mini sedan äger mig.

Thats Fine, Mini får äga mig i sådana fall för det är så vi vill ha det. Jag vill att pappa ska överlämna mig och det är viktigt för mig så det är så det blir.

Tärnorna ska vara brudens följe och alltså gå bakom. Skiter vi i rent ut sagt för jag vill att tärnorna ska vara framme redan så de kan se mig när jag kommer och inte titta på min rygg och gå bakom. De är ju också fina och ska synas denna dag.

Så nu har vi kastat runt det i huvudet på prästen en hel del men han var stencool.

Min mobil ringde i kyrkan och jag tyckte att det var jättepinsamt men bara ett par minuter senare så ringde prästens mobil så det var lungt.

Prästen heter Bertil Reimer och han har varit präst i 40 år och gift med samma kvinna i snart 50 år så det är en “vis” man som viger oss.

Han är helylle. Både Mini och jag tyckte att han var en mycket fräck och modern präst som man kunde skämta med.

Eller är det kanske vi som har haft fördomar gällande präster?!

Follow